Neurovetenskapare bekräftar minnesforskning av Loftus m fl
Av Ingemar Hermansson och Åke L Möller
Neurovetenskaparna Ph D. Karim Nader, Glenn E. Schafe
och prof. i neuroseience Joseph I. LeDoux vid NYU's Center för
Neurologisk Vetenskap har funnit bevis som motsäger rådande psykologiska
och neurologiska modeller för minnet. De har funnit att långtidsminnen
är förvånansvärt instabila och icke permanenta, vilket bekräftar den
forskning som utförts av minnesforskaren prof Elisabeth Loftus vid Univ
of Washington, Seattle, baserat på psykologiska metoder.
De nämnda forskarna har funnit att lagring och framtagning av
långtidsminnen av traumatiska (fearful) erfarenheter är förvånande
instabila. De fann att långtidsminnen blir labila (kemiskt instabila)
varje gång de tas fram. l detta instabila tillstånd kan de lätt
förändras eller förstöras. Dessutom fann forskarna att
långtidsminnen, sedan de en gång tagits fram, inte längre kan lagras
på nytt utan att nya proteiner först har syntetiserats.
Man trodde tidigare att ny kunskap omvandlas till fasta, stabila
"bitar" av långtids- minnen, genom en engångsprocess av
proteingenerering som kallats "konsolidering". Forskarnas nya
fynd utmanar den modellen: I likhet med förslag i tidigare litteratur har
forskarna funnit att långtidsminnen övergår i ett kemiskt instabilt
tillstånd varje gång de framtages. Men forskarna har dessutom funnit att
varje gång ett minne tas fram måste det återkonsolideras genom
generering av nya proteiner.
Även om fenomenet "återkonsolidering" angetts en längre
tid har det inte integrerats väl med den traditionella synen på minnets
processer. Den nya forskningen stänger den luckan genom att visa att
rekonsolidering sker inom det neurala system som i verkligheten bildar
minnena. Detta kunde inte göras förrän minneskretsarna hade
karakteriserats. Den nya forskningen om - och i så fall hur -
rekonsolidering av traumatiska minnen sker, bygger på tidigare forskning
att känslor av fruktan är kopplade till nucleus amygdala i hjärnan,
där minnen av fruktan kan lagras.
Följderna av denna forskning är betydande både för experimentell
och klinisk vetenskap. För basal forskning bidrar den på ett
fundamentalt sätt till att förstå minnesprocesserna i hjärnan. Den
visar att mekanismerna som påverkar minnet är mycket mer dynamiska än
man trott. Detta kan få stor betydelse för fenomen som FMS, Falska
Minnes-syndromet.
Om man till exempel föreställer sig ha varit på platsen för ett
brott, och någon frågar om man kan komma ihåg en person i röd jacka
(vilken i verkligheten aldrig funnits där) och man söker ta fram minnet
av brottsscenen blir minnet instabilt, vilket skapar en möjlighet för
att suggerera eller skapa en bild av en person med röd jacka, vilken
lagras in med det ursprungliga minnet och undergår rekonsolidering.
Nästa gång man tänker på brottsplatsen kan där finnas en person med
en röd jacka - vilket för den som påverkats verkar fullkomligt korrekt,
trots att det ju objektivt är helt fel.
Detta indikerar ett sätt att klinisk påverka sådant som
post-traumatisk stress där styrkan i de traumatiska minnena skadar
människans normala funktioner. Om i ett sådant fall det traumatiska
minnet kan reaktiveras in i ett instabilt tillstånd, kan man med
läkemedel hindra minnet från att rekonsolideras. Detta tar då i princip
bort det traumatiska minnet.
Med proteinsyntes-hämmande anisomycin kan man på råttor eliminera
minnen, oavsett om det sker inom ett dygn eller 14 dagar efter
konsolidering av minnet. Om man inte aktiverade minnet hos råttan
förblev minnet intakt även om man gav det anisomycin. Om man väntade
att ge anisomycin 6 tim efter minnesaktiveringen förblev minnet intakt.
Dvs det är endast i det labila skedet av minnesframtagningen som man kan
påverka minnet.
Översatt av MD Ingemar Hermansson och Tekn Lic Åke L Möller
Joe LeDoux' hemsida
Nature
|
