Dystymi – den okända folksjukdomen
Testa dig själv:
Har du känt dig nedstämd under lång tid?
Är du ofta omotiverat trött?
Känner du obehag när du måste tala inför människor eller börjar du stamma
när du blir tilltalad?
Har du svårt för att somna in på kvällen och vaknar du tidigt på morgonen
utan att kunna somna
om?
Störs du lätt av (o)ljud?
Har du svårt för att koncentrera dig?
Har du ofta hopplöshetskänslor?
Blir du lätt irriterad för småsaker?
Är du ofta spänd i kroppen?
Om du känner igen dig kan du ha en sjukdom som heter dystymi.
Det är en depressiv sjukdom som få känner till, vid sidan om den egentliga depressionen.
Livet är för det mesta grått och trist. Man blir med tiden så van vid tungsinnet
att man till slut tror att livet är sådant. Tungsinnet avlöses av kortare
perioder av bättre humör, men dessa blir aldrig långvariga. Ångesten och
nedstämdheten kommer alltid tillbaka. Skolan, arbetet eller föreningslivet
upplevs ofta som ett krav utan glädje.
Dystymi uppvisar stora likheter med depression, men skillnader finns. Man kan beskriva sjukdomen som en "utspädd depression". Den blir sällan lika djup och förlamande som en egentlig depression, men desto mer långvarig.
Dystymi heter också kronisk depression och som namnet antyder har man sjukdomen under lång tid. Dystymiker kan få så kallad dubbel depression, det vill säga depression och dystymi samtidigt. Då går det inte att skilja dystymi från egentlig depression.
Dystymi ger i sin tur andra besvär. Ofta har man besvär av social fobi. Att vistas bland folk kan upplevas besvärligt. Det är också vanligt med diverse psykosomatiska besvär som magont eller huvudvärk. Till skillnad från en egentlig depression kan stämningsläget höjas om något roligt eller engagerande händer.
Denna dystra beskrivning till trots är prognosen god att du kan bli relativt besvärsfri om du söker professionell hjälp. De vanligaste behandlingarna är psykologsamtal och antidepressiva läkemedel.
Mina erfarenheter
Jag är uppvuxen i ett hem där man snålade med känslor. När jag var liten var
jag ett tyst och fogligt barn som inte gjorde något väsen av sig och som heller
inte pockade på föräldrarnas uppmärksamhet.
Jag har tidigare haft mycket problem med talet och andningen. Detta problem var mycket invalidiserande. Som tonåring hade jag rejäla talsvårigheter på grund av mitt själsliga illamående och min sociala fobi. Detta kulminerade på gymnasiet. Vissa ljud var speciellt svåra att uttala som en del begynnelsebokstäver i en mening. Andningen var forcerad. Jag kände det som om jag inte viljemässigt andades skulle andningen i det närmaste stanna av. Jag led av en konstant lufthunger. Jag gäspade ofta.
Att tvingas prata en längre stund och samtidigt verka vara närvarande och engagerad var arbetsamt. Det nästan mest slående med mina lidanden under denna tid, var att ingen i min egen familj märkte detta. I varje fall var det ingen som på något sätt antydde att de såg att jag mådde dåligt.
Jag var väldigt spänd i musklerna. Det var mest framträdande i låren, nacken och axlarna. Min irritabilitet var ett stort hinder i det sociala livet. Jag tålde ingen kritik, inga höga ljud och då absolut inte för mycket barnskrik. Jag blev irriterad om jag tvingades att prata för mycket eftersom det var så jobbigt. Jag kände alltid ett stort obehag i kontakt med okända människor, i större folksamlingar och när jag fick för mycket uppmärksamhet. Jag ville helst inte synas.
Mina tankar och känslor har alltid varit beroende av mitt stämningsläge. När
jag mådde dåligt tyckte jag illa om mig själv. Jag tyckte jag var ful, oduglig,
men framför allt att ingen kunde tycka om en sån udda varelse som jag. När jag
mådde lite bättre kunde jag ha drömmar, visioner och fantasi. Himlen var blå och
jag kunde se mina medmänniskor. Jag lyssnade på musik, läste skönlitteratur och
var kreativ. Men när tungsinnet kröp över mig igen tvingades jag in i det
stålgrå fängelset. Min själ gick i ide.
Idag är jag 51 år. När jag var i nedre trettioårsåldern begrep jag måste lida av psykiska besvär. Tidigare hade jag gissat på alla möjliga sjukdomar som förklaring på mina problem – allt från tumörer och MS till blodbrist. Att söka hjälp inom psykiatrin drog jag mig för i det längsta. Det kändes främmande och jag våndades för att behöva göra det. Till slut ringde jag det där svåra samtalet till landstingets psykiatriska öppenvårdsmottagning och fick prata med en sjuksköterska.
Jag började med att säga att jag sökte läkare för att jag mår dåligt, sover illa och är spänd i kroppen och att jag gärna ville ha psykoterapi. Hon lyssnade och ställde några frågor. Någon dag senare ringde hon och berättade att jag fått tid hos läkare och psykolog. Det visade sig att båda var trevliga och jag fick en fin kontakt med dom.
När jag började med antidepressiva läkemedel första gången upplevde jag
effekt redan efter några få dagar. Jag blev upprymd, frimodig och självsäker
– något som jag nästan aldrig upplevt tidigare.
Efter cirka två veckor kom de bieffekter som min läkare hade förvarnat mig om
som eventuellt kunde komma. När man börjar med en sån här medicin för första
gången kan medicinen ett kort tag förstärka de besvär man vill ta bort.
Med andra ord fick jag förstärkt social fobi, jag grät helt utan egentlig anledning och var mycket okoncentrerad. Hur länge det höll på minns jag inte, men det kanske varade en vecka eller något kortare. När jag fick dessa besvär första gången blev jag väldigt rädd. Det kändes som om hela jag genomfors av en stark oro och ångest. För ett ögonblick kändes det som jag höll på att förlora förståndet. Men denna otäcka känsla ebbade ut lika fort som den kom. När det återvände var jag mer beredd.
Idag märker jag inte av medicinen, om man bortser från de alltför vanliga biverkningarna muntorrhet och viktökning. Jag har lagt på mig många kilon sedan starten på medicineringen. Men så här i perspektiv har det varit värt det. Och jag tar mina tabletter varje morgon och kväll och tänker inte mer på det. Det blir en rutin, ungefär som att borsta tänderna.
Först åt jag Zoloft, men när den gav mig för mycket biverkningar fick jag Nefadar istället. Nefadar passade mig mycket bra, men tyvärr försvann den från de svenska apoteken pga misstänkt leverpåverkan. Sedan dess har jag prövat mig genom de flesta vanliga antidepressiva läkemedlen och använder idag en kombination av Venlafaxin och Lyrica. Samtalen jag hade med psykologen varade oftast i 45 minuter och kretsade kring det som jag själv tog upp. Hon försökte aldrig styra samtalet. Det går inte att jämföra mitt liv före och efter mediciner och samtalsterapi.
Mitt liv var ofta mycket svårt tidigare, men nu kan jag uppleva långa perioder av välbefinnande. Jag är inte besvärsfri, men jag mår oerhört mycket bättre. Efter samtalsterapin jag kom jag långt med mig själv. Med tiden vågade jag öppna mig mer gentemot min närmaste omgivning och berätta för dem om min sjukdom och hur den påverkar mig. Det tog många år att våga berätta om min sjukdom, men när jag väl började berätta, var det en känsla av befrielse och lättnad. Det bidrog till att jag mådde bättre. Jag känner mig själv mycket bättre och har en helt annan självrespekt än tidigare.
Lid inte i onödan – sök hjälp!
Det är viktigt att du tar kontakt med läkare för att få hjälp. Ring din
vårdcentral och beställ tid hos distriktsläkare. Han kan antingen ge dig
antidepressiva läkemedel eller remittera dig vidare till en specialist, en
psykiater, för ytterligare utredning. Du erbjuds ofta samtal eller terapi med
psykolog eller kurator. Det viktigaste när du ringer är att du berättar allt,
även det som känns pinsamt eller banalt. Många detaljer i ditt illabefinnande
kan ofta vara betydelsefulla uppgifter för en läkare när han utreder dig.
Några fler goda råd
Det är vanligt att man som dystymiker ser ner på sig själv. Var snäll mot dig själv och sluta med det! Du har en sjukdom som du inte rår för. Det borde vara lika naturligt för oss att gå till doktorn och få medicin och behandling som det är för diabetiker eller reumatiker. Sjukdom som sjukdom.
Lev en dag i taget och gör det du skall idag. Ta inte ut några bekymmer i förtid. Morgondagen kanske inte blir så jobbig som du tror. Vårda dig själv. Ha inte för stora krav på dig utan sätt upp rimliga mål. Unna dig nåt skönt och avkopplande. Ta en cykeltur, en promenad eller en skogspromenad. Lyssna på skön, avkopplande musik, läs skönlitteratur eller poesi som berör dina känslor och smälter det frusna inom dig. Ta ett varmt bad i badkar och ligg länge och njut.
Be din familj eller dina vänner om hjälp om du känner att du inte orkar med din tillvaro. Hitta en dygnsrytm som passar dig. Låt inte dagarna passera helt ostrukturerade. Tänk också på att sömn är en bra hjälp. Försök hitta en regelbundenhet i sömnen. Lägg dig ungefär samma tid varje kväll.
Litteraturtips
Det finns ingen litteratur på svenska som enbart handlar om dystymi. Man får
söka sig till litteratur om depression, som ofta även beskriver dystymi. Jag har läst
alla böckerna här nedan och dom har hjälpt mig mycket på vägen till ett rikare
liv.
Agerberg, Miki: Ut ur mörkret. En bok om depressioner. Stockholm: Norstedt, 1998.
Bloomfield, Harold H: Fri från depression. En vägledning för deprimerade och deras anhöriga. Stockholm: Wahlström & Widstrand, 1996.
Cullberg, J: Dynamisk psykiatri. Stockholm: Natur & Kultur, 1993,
Manning, M: Underströmmar. En psykoterapeuts kamp mot sin depression. Stockholm: Natur och kultur, 1995
Meares, A: Avspänd utan mediciner. Lund: Natur & Kultur, 1986.
Miller, A: I begynnelsen var uppfostran. Stockholm: Wahlström & Widstrand, 1982.
Priest, Robert G: Oro och depression. Västerås: Ica, 1987.
Tanner, Susan: Att ta sig upp när man är nere. Hjälp till självhjälp vid depressioner. Stockholm: Natur & Kultur, 1998.
Wasserman, Danuta: Depression – en vanlig sjukdom. Symptom, orsaker och behandlingsmöjligheter. Natur & Kultur, 1998.
Weekes, C: Självhjälp för dina nerver. Täby: Larson, 1981.
Wikström, Owe: Den outgrundliga människan – livsfrågor, psykoterapi och själavård. Borås: Natur & Kultur, 1990.
Här hittar du mer information och råd om dystymi!
Ångestförbundet - Svenska Ångestsyndromsällskapet
B