Virbo Säteri

Forntid-nutid | Kungabesök | Mordguldh | Stenmurar | Vargar
Sikesmask | Corps de logiet | Jungfrun | Wirbo granit | Syrgasfabrik

Läget vid Viråns utlopp i havet har i alla tider lockat bosättare. Både ån och den skärgård som finns vid dess mynning har varit fiskrika, och vid lekplatserna har fångsterna varit rikliga. Troligen har här varit bebott ända sedan inlandsisen drog sig tillbaka. Fornlämningar som är tusen år gamla finns på åsen mot Dragskär.

Tänk er de första invånarna som såg ut över havet härifrån; - Öland hade ännu inte höjt sig ur havet, men däremot kunde de se Jungfrun, vars rundslipade topp nu reser sig 87 m ö h!

Där Virån (namnet kommer från att den virar sig!) bryter igenom Tunaåsen vid landsvägen (=E22:an) anlades på 1500-talet en kvarn (Wirkvarn). För att underlätta för de många bönder från Öland, som rodde över sin säd för malning, anlades förrådsbodar närmare åmynningen (Wireboda=Virbo!). Senare byggdes även här en kvarn.

Under hansetiden blomstrade handeln i området, och man håller för troligt att en handelsplats med goda sjöfartsmöjligheter fanns vid Dragskär. Under Gustav Wasas tid tillsattes en fogde med säte på Virbo som hade att övervaka fisket och indriva fiskeskatten. Wirbofogden slogs 1555 ihop med Tunafogden (varför klagar dagens poliser över sammanslagningar av distrikt?) och denne fick i uppdrag att uppföra en Kungsgård på Virbo, där kungen under sina resor kunde erbjudas härbärge.

Officiell status som Kungsgård fick Virbo den 8 april 1607. Det sägs att kungen själv dessförinnan hade varit på besök på gården:

"Så berättas det, att Carl IX här en gång skulle ha sammanträffat med en av sina krigare, som från Öland var hitrest för att få sin säd mald i Wirkvarn. Kungen hade nämligen under sitt besök i Wirbo fått höra, att en av hans krigare anländt dit utan att dock ha anmält sig. På gårdsbacken tillfrågade han en man, som bar en mjölsäck, var krigaren Pär Mikaelsson fanns? Den tilltalade, som låtsade icke känna kungen, svarade: »Pär Mikaelson, det är jag». »Ha mina krigare det så illa ställt, att de måste bära mjölsäckar», undrade kungen? »Gården är liten», svarade Pär Mikaelsson."

Denne Pär Mikaelsson befordrades kort därefter och förlänades till "löhn och underhold" 31 gårdar (kronohemman) 2 torp och 2 öar mot att han höll kungen med "fem wälmächtige karlar och hästar med fulle rustning, wapn och wärior, som han kan försware sig med för Rijkzens fiender". Han blev även adlad och fick namnet Hammarskjöld, då han adlades fick han ytterligare 19 gårdar. Dessutom köpte han senare till ännu fler, så de tillsammans sträckte sig från Döderhult till Misterhult och innåt landet till Tuna.

Under lång tid har Virån gått under namnet Wirboån, åtminstone hos lokalbefolkningen, eftersom gården var så stor och hade så stor betydelse i trakten. Rätten till ån, både vad gäller fiske och framför allt kraftutnyttjande, har hört till Virbo, men dispyter kring detta har förekommit.

I Häradsrätten slogs fast vid två förhandlingar 1618 och 1619 att rätten till ån hör till Virbo och Tuna, och bonden i Stensjö by tvingades riva en nyuppförd kvarn. Anledningen var att:

“en karll hafver varit funnen döder och ihiällslagen mitt upå Wirebroo, och efter almogen uthi Stranda härad förvägrade sig och ville intett uttgifva mordguldh för samma karll, så afstodho the på then tijdh medh Wireåå". Det var tydligen så att alla tvingades plikta med två öre i mordgäld, och de som vägrade fråntogs rätten att nyttja Virån!

Även på mitten av 1800-talet tvistades om nyttjanderätten; skogsbönderna i inlandet processade för att få flotta timmer i ån, "få kungsådra i ån", men efter en flerårig rättegång förkastades deras anspråk.

Vid nedre delen av ån har i stället kunnat uppföras flera kvarnar, sågverk och "knipphammare" (motsvaras av mindre mekanisk verkstad). På senare tid uppfördes Svenska Syrgasfabriken 1910, och gården försågs med elektricitet via en likströmsgenerator 1917.

Huvudbyggnaden på Virbo, Corps de logiet, uppfördes antagligen på nuvarande plats på början av 1600-talet. Det byggdes till av olika ägare, men brann ner till grunden 1679. En olycka kommer sällan ensam:

Friherrinnan Vendela Hammarsjöld-Rålamb lät 1680-81 uppföra ett nytt Corps de logi på den plats där det av våda nedbrunna huset stått. Genom riksdagsbeslut 1681 drog kronan in alla sina tidigare förläningar - alltså även det nybyggda Virbo!

Genom att sälja andra delar av sina ägor, t ex Solstadström, kunde hon dock köpa tillbaka Virbo, och kunde snart skriva sig som Fru till Tuna, Misterhult och Virbo igen.

De stora flyglarna, som innehöll bagarstuga och bostäder till drängar, uppfördes 1773, och den stora statkarlslängan uppfördes ungefär samtidigt.
De två fataburerna i rött timmer uppfördes femtio år senare, på 1820-talet.
Den senaste större renoveringen av fastigheten, "för en kostnad av flera tiotusental kronor", skedde för snart hundra år sedan, då majoren Nordenskjöld flyttade hit efter sin tid som chef för Skultuna mässingsbruk.

Mellan gården och havet inhägnades ett område på 1770-talet som dovhjortshägn. Inhägnaden kan inte ha varit allt för bra:

"ty den 11 mars 1790 kungjorde landshövdingen för innevånarna i nästgränsande socknar till Wirbo att det var förbjudet att skjuta eller döda dovhjortar, »emedan de voro komna och utsluppna från Wirbo djurgård». Huruvida några blevo återfunna eller infångade vet man ej. Dovhjortar funnos dock i djurgården ännu på 1840-talet, då vargarna revo och dödade dem".

Det finns fortfarande synliga rester av fångstgropar för varg i närheten av hägnet.

Odlingsmöjligheterna har i stort sett varit små på Virbo; fram till 1700-talets mitt svedjebrändes mest och en "revolution" inom jordbruket påbörjades då, med utdikning och markberedning. Ett stort (småländskt) problem var all sten! Ett sätt att utnyttja denna var till stenmurar, och tidvis sattes premier i form av silverskedar upp till pris till den som byggde längst mur under ett år. Premien delades ut under midsommarfesten som hölls varje år för alla gårdens "underhavande". Stor konkurrens rådde mellan de anställda på gården och torparna: torparna vann alltid stenmurstävlingarna!

"Under 20 års tid byggdes omkring 17 km stengärdesgård, vars höjd var 1½ meter och mittjocklek ¾ meter, och åtgick härtill tusental dagsverken. - Den stenmassa, som härtill användes, hade varit nog till stenläggningen av en 10 meter bred gata från Wirbo till Oskarshamn (14 km)".

På gården infördes under årens lopp en del nymodigheter av framsynta ägare:

• 1770 påbörjades "experimentell potatisodling", nästan femtio år efter Jonas Alströmer i Alingsås!
• 1810 importerades mullbärsträd och silkesmaskar för egen produktion av sidentyg, som komplement till linberedning och ullspinneri.
• Svenska Syrgasfabriken anlades 1910

Blå Jungfrun har hört till gården och släkten Hammarskjöld sedan 1753. Dessförinnan hörde ön till Horns kungsgård på Öland. Då den övertogs var det mot en årlig skatt på 3 daler silvermynt, en skatt som 1795 ändrades till 2 kg smör och en kvarts tunna strömming!

På slutet av 1800-talet gjordes flera försök att sälja ön; 1867 sade Stadsfullmäktige i Oskarshamn nej(!) till förvärvande, 1873 försökte man sälja den till staten och fick ett principellt ja, men affären genomfördes ej. Några år senare gavs anbud från tyska köpare, kontrakt gjordes upp om en köpeskilling av 25000 kr, men i sista stund drog man sig ur affären. I stället arrenderades ön ut för granitbrytning till ett svenskt företag.

Mer om Blå Jungfrun, som blev nationalpark 1926, finns på egen sida.

På slutet av 1800-talet uppstod en större efterfrågan på granit i Sverige och utomlands. Wirbogranit är av särkilt fin röd grovkristallinisk form och har brutits sedan 1870. Den har blivit mycket känd och användes t ex i Segermonumentet “Siegersäule” på Königsplatz i Berlin och sockeln till Kejsar Wilhelms-statyn, också den i Berlin (kanske inte så konstigt då granitbrotten på skärgårdsöarna arrenderades av en tysk firma!). Som tidigare nämnts bröts även granit på Jungfrun.

Till ägorna hörde även Furön, och dåvarande ägaren underhandlade med Oskarshamn om brytning av gatsten, "säljare och köpare kommo dock ej överens om priset, ehuru skillnaden var liten, och affären blev ouppgjord. I motsatt fall hade Oskarshamns gator blivit belagda med den nu dyrbara kvartsiten". Några år senare påbörjades nämligen brytning och det befanns att hela ön består av kvartsit!

Vad som här beskrivits är en litet axplock ur Virbos historia. Fakta är hämtade ur “Wirbo Säteri, beskrivet av Konrad Söderholm”, tryckt 1918. Boken är en del i Oskarshamnssamlingen, Oskarshamns bibliotek.

I Oskarshamns stadsbiblioteks entré finns en väggmålning med motiv från Oskarshamnstrakten, där Virbo Säteri finns med!

Mer information om Stensjö by och Ostkustleden.

Galatea