PROFILEN

Suzanne Kaplan

Intervju i Uppsala Universitets personaltidning "Universen"

Det var faktiskt Steven Spielberg som var den indirekta orsaken till att psykoanalytikern Suzanne Kaplan började forska om barn som överlevt folkmord. Hennes avhandling Barn under Förintelsen – då och nu, har också kommit ut som bok.

När Suzanne Kaplan var yngre ville hon antingen bli arkitekt eller psykolog, eftersom hon var intresserad av både hur man organiserar sin yttre värld och hur man organiserar sin inre. Det blev den inre världen som vann – att hon hade en äldre kusin som var psykolog bidrog säkert också till yrkesvalet.

Som psykolog vidareutbildade hon sig till psykoanalytiker, specialiserad på barn, men hon arbetar också med vuxna och har i 25 år vid sidan av sin privatpraktik jobbat med bland annat utbildningsfrågor för Stockholms landsting.

Så gjorde Steven Spielberg filmen Schindlers list.

– Efter filmen blev han kontaktad av en mängd överlevare från Förintelsen som ville berätta sin historia. Han startade ett stort dokumentationsprojekt i en rad länder och –96 blev jag tillfrågad om jag kunde göra några intervjuer här i Sverige, berättar Suzanne Kaplan.

Suzanne blev dessutom också koordinator för 330 intervjuer som gjordes med i huvudsak judiska överlevare. Själv intervjuade hon kvinnor som varit barn under Förintelsen och ställde frågor utifrån sin bakgrund som specialist på barn och trauma.

– Jag blev så fångad av berättelserna att jag tog kontakt med universitetet och bad att få fortsätta forska i detta angelägna ämne.

Kanske kändes ämnet extra angeläget för Suzanne Kaplan, eftersom hennes mormor flydde från Norge när tyskarna ockuperade landet. Som barn fick Suzanne ofta höra berättelser om andra judiska barn, släktingar och vänner till mormodern, som inte lyckats fly utan fallit offer för nazismen.

– Jag stod väldigt nära min mormor och det är möjligt att hennes berättelser kan ha fungerat som drivkraft, säger Suzanne.

Folkmord på tutsier

Forskningen, som bedrevs vid Stockholms universitet men i samarbete med Centrum för Multietnisk forskning i Uppsala, utmynnade 2002 i avhandlingen Barn under Förintelsen – då och nu. Den handlar om hur de överlevande som barn upplevde förföljelserna och hur de har handskats med sin barndoms trauma. Efter disputationen har Suzanne fördjupat sina kunskaper kring barn och extrem traumatisering genom att åka till Rwanda och intervjua tonåringar som som barn överlevt folkmordet på tutsier.

– Det finns många likheter mellan deras upplevelser och de som överlevt Förintelsen, skillnaden är att i Rwanda har det bara gått tio år och här kommer offren att leva sida vid sida med förövarna när dessa släpps ur fängelset.

Suzanne har inte bara lärt sig mycket om extrem barntraumatisering, utan också om Rwanda och Förintelsen och menar att det är nödvändigt att se sammanhangen. För de överlevande barnens del är det nödvändigt att det finns vuxna att tala med om det som hänt och om framtiden. Inte som i Sverige efter Förintelsen, uppmana barnen att inte tänka på allt de varit med om.

– Det gäller att hitta kreativa former att få dem att berätta så mycket som möjligt av det de minns, så upplevelserna blir begripliga och inte lagras som en panikartad oro i kroppen. Under folkmord förstörs också den sociala strukturen och det är viktigt att snabbt till exempel ordna med provisoriska skolor.

Varje enskild historia hon får ta del av är absorberande. För orka jobba med det hon gör, är det värdefullt att ha ett bra samarbetsklimat på jobbet och kollegor som man kan prata med om de intervjuer man tagit del av.

– Det finns ju inget så ohyggligt som barn som blivit utsatta, konstaterar Suzanne Kaplan.

Jag möter barn i kris i mitt jobb hela tiden och det blir en träningssak att hantera. Som psykolog lär man sig att skilja på det privata och arbetet.

Att ha en stabil familj är ovärderligt, anser Suzanne Kaplan. Maken är också psykoanalytiker och även om tystnadsplikten hindrar dem att diskutera fall över middagsbordet, bidrar det till känslan av att bli förstådd. Han vet vilka påfrestningar jobbet medför.

Torsdagsmormor

Suzanne Kaplan är känd för att promenera fort, hon gillar att åka skidor och att cykla och hon är extremt välorganiserad. Torsdagarna har hon vikt för sina barnbarn.

– Jag är med och hämtar dem på dagis, äter med dem och stannar tills de somnar på kvällen. Småbarn är en sådan draghjälp att komma ifrån jobbet – man måste koppla bort jobbet helt.

Bra jobbortkopplare är också sommarhuset på en ö i Mälaren, pantomim och dans.

– Jag tycker det är väldigt avkopplande att gå på Dansens hus, jag har väl något sorts behov av att ta en paus från orden, säger Suzanne, som tror att hennes egna barn upplever henne som en person som alltid håller på med någonting.

Johanna Rovira

  Hem       Tillbaka       Upp       Senast uppdaterad 2015-09-06         Webmaster