 |
|
|
||||
Lite samlat vetande om Blå Jungfrun i Kalmarsund
Blåkulla | Noa- och tabu | Troll och häxor | Klassiska citat | Nationalpark
|
Besök Blå Jungfrun i sommar! Skepparen Thomas Palmquist bjuder Er ombord på M/S Solkust
Turlista på M/S
Solkusts egna hemsida: Solkustturer.se
|
Ordet blåkulla har lockat flera av våra mest framstående språkforskare till skarpsinniga förklaringsförsök. Här är några:
= Blocksberg, tyskt berg känt för
övernaturliga krafter och tillhåll för häxor och djävulen
= Blå kula = helvetet
= Blå kulla = blå kvinna = dödsgudinnan Hel
= en obekant jungfru som hette Blåkulla
= Blå kulle = densamme som Necken
= Blåkulla = en kvinnliga vattendemon
Alla dessa förklaringar vederläggs dock av Jöran Sahlgren i arbetet Blåkulla och blåkullafärderna. Han visar att ordet helt enkelt betyder "blå kulle", dvs en beskrivning av hur ön ser ut på avstånd!
Namnet Blå Jungfrun härleds som ett sk noa-namn. Över hela jorden finns i folktro och religion förbud (världsomseglaren Thomas Cook lånade benämningen tabu från Tongaöarna). Hos sjöfolk har det varit tabu att nämna vissa farliga passager i floder eller på hav vid sina riktiga namn, då det kunde medföra storm, dålig vind eller haveri. I stället passerades dessa ställen i tystnad, av vördnad och fruktan för sylvaner, fauner, sjörån, sjöjungfrur(!) eller andra gudomligheter. Om platserna måste omnämnas användes sk noa-namn, dvs motsatsen till tabu-namnen, som ofta var insmickrande eller förskönande beskrivningar av platsen.
De första (tabu-)namnen på Blå Jungfrun är inte längre kända. De första uppteckningarna är noa-namn: Jomfrwn 1506, Blåkulla 1623 och Blåkulla, Jungfrun eller Känningen 1741. Noa-namnen har en olägenhet - efter en tid blir de så inarbetade att de övergår att bli tabu! På så sätt var Blåkulla tabubelagt redan i början av 1700-talet!
I folktro har de flesta märkliga berg varit hemvist för trollen, speciellt om det finns grottor och andra håligheter. Grottorna betraktades ofta som själva ingången till trollens boning. På Blå Jungfrun var det särskilt Jungfrukammaren som betraktades som trollens tillhåll och hela ön ansågs tillhöra demonernas fridlysta område.
Tidvis betraktades själva ön som en gudomlighet, som sjörån själv. Hon kunde då råda över väder och vind, och fiskarna använde sig av öns utseende för att hämta förebud om storm och oväder.
För dem som vördnadsfullt iakttog öns tabu hade sjörån många nöjen och njutningar att bjuda sina gunstlingar, och de sjöfarande hade mycket att förtälja om ödet för dem som lyckades komma iland på ön (jämför folksagomotivet "lycksalighetens ö").
När häxtron på 1500-talet började få större spridning även i Sverige fick trollen ge plats för trollkäringar och häxor, som for till Blåkulla på skärtorsdagen för att möta satan och fira häxsabbat. Att häxorna var kvinnor förklaras av den osedlighet som de anklagades för. Ett flertal processer genomfördes där kvinnorna erkände samlag med satan och hans anhang.
Till skillnad från andra liknande häxsabbater firades de i Blåkulla i berget, i stället för på berget, vilket knyter an till bergtagningsmotivet, d.v.s. att personer fördes bort och försvann in i berget. De flesta återkom aldrig, men vissa kunde berätta de mest vidunderliga historier medan andra drabbades av minnesförlust.
Utsikt från Blå Jungfrun - klicka för större bild. Tack
Richard!
"Tillförlitlig Berättelse om Den Ryktbara Trollpackan Kapten Elins förmenta Resor till Blåkulla och Bekantskap med Djefwulen.
Sammandragen ur den öfver bemälta Elin och flere dess medbrottslige hållne, samt i Kongl. Götha HofRätts Archiv i Jönköping förwarade Ransakning".
Berättelsen gavs ut i Lund 1836; "... Under förmodan att en hwar lätteligen finner grundorsaken till den besynnerliga berättelsen om den ryktbara Trollpackan, Kapten Elins förmenta resor till Blåkulla, enbart uti forntidens okunnighet och widskeppelser, meddelas följande korta utdrag ...".
Därefter följer berättelsen om hur Kapten Elin och hennes medhjälpare
1720 bortförde en 12 år gammal flicka till Blåkulla där de deltog i
skärtorsdagsriter med djävulen.
Berättelsen slutar; "... En serskild Kommission blef derefter förordnad
att efter närmare undersökning pröfwa detta mål, och i följe af
Laga ordning fastställa Dom, blefwo Kapten Elin samt någre af hennes
medbrottslige, aflifwade och å bål brände".
"Vidare bör nämnas, att ej långt
från öns [d.v.s. Ölands] norra strand höjer sig en väldig klippa,
hvilken sjöfolket, för att undvika dåliga förebud och storm på hafvet,
kallar Jungfrun, och de som uppehålla sig i hennes hamn pläga gifva ställets
ungmör små skänker, vantar, sidenskärp o. dyl., såsom en slags vängåva
för att blidka dem. Det ser också ut som om de finge erfara, att ställets
gudom ej vore otacksam därför, alldenstund det enligt en gammal sägen någon
gång skall hafva hänt, att en gifvare hört en röst, som befallt honom
att lämna hamnen, därest han ej ville äfventyra sitt lif; och genom att
lyda rådet har han undgått faran, medan de öfriga förgåtts. På detta
berg lära vissa tider af året nordiska häxor hålla möten, för att pröfva
sina trollkonster och signerier. Den som kommer sent till denna djäfvulstjänst
underkastas en förskräcklig näpst. Men i denna sak må hvar och en
hellre följa sin egen tro än lita på andras uppgifter".
Historia om de nordiska folken, Rom 1555, övers. 1909
"Den 13. Juli 1616 voor-middach, den wint Zuydtoost sijnde, hebben Seyl ghemaeckt, ende namen onsen cours naer Calmer-Sund, ‘twelck leyt tusschen Oellandt ende Smalandt voornoemt: Int midden van dit water ofte zee, leyt een seer hooghen Berch ofte Steenclippe, die van verde by-naer ront schijnt te wesen, ende geen schoonheyt oft de Sweedtsche Ionck-vrouw, waer van seer vremt aldaer wert gediscoureert, ghelijck ons opt Schip ten selven tijde oock voor waerachtich wert vertelt, van een religieux persoon, die den Ferheen oft Predicker op ons Schip was, genaemt Nicolaus Haquini, die ons seyde ‘tselve in sijn jonckheyt, als hy met den voornoemden Heer Admirael (Rijex Admirael George Guldenstern/Jöran Gyllenstierna) gevaren hadde, oock by experientie bevonden te hebben, ‘twelck ons te meer sulcx dede remarkeren; dat soo wanneer yemandt aldaer moet ter Reede gaen ligghen onder denselven Berch, ‘twelck weynich ghechiet, dan als sy door noodt daer toe gedrongen worden, ende Oellandt niet becomen en connen, vermist denselven Berch alle zee luyden suspect is, die houdende voor een by-eencomste van verscheyden Tovenaersters, ende dat als dan yemant uyt het selve Schip, nerghens van wetende, hem met den Boot daer laet te landen setten, ende hem als dan wat gaet vermaecken, seinde denselven Berch van onder tot boven, en vint daer een weynich met groen cruyt ende Mosch bewassen, sonder eenige Boomen, is uytermaten hooch, datmen daer op staende, seer verde in zee sien can, en anders soo en bejeghent alsulcken eenen niet: Maer indien yemandt, ‘tzy aldaer oft onder Oellandt, ofte daer ontrent, op de Reede leyt, die de gelegentheyt vanden selven Berch wel bekent is, ende dat die gene dan met expres voortweten hem met een Boot daer op laet setten, om hem te verlusten, so bevint hy de gegegentheyt heel anders ghestelt: want voor eerst; soo haest hy daer op comt, so vertoont hem int aencomen op denselven Berch, eenen seer schoonen groenen Boomgardt, met allerley Fruyt-boomen, als Appelen, Peeren, Carssen, Criecken, Pruymen, etc. bewassen sijnde, dewelcke men plucken en eten mach sonder perijckel; ende al voorts-gaende, comtmen in seer lustighe groene Valeye, int midden vande welcke een blaeuwe sijde Tente opgeslagen staet, verciert ende geborduyrt met gout, waer inne dat seer veel schoone Ioffrouwen met rijckelicke ende seer costelicke cleederen, hen onthouden ende verlusten met alderhande vermaeckelickheden; met de welcke men dan sonder schromen hemselven mach vermaecken ende courtiseren, banquetteren, ende alle wellust exerceren, sonder eenige schade daer van te hebben, ‘twelc gedaen sijnde, ende vrundlick afscheyt ghenomen hebbende, so gaeten wederom den selven wech naer het Boot toe, daermen langhs opghecomen is, maer men moet als dan verdacht sijn, datmen door den voorsz. Boomgaerdt gaende, geen vande selve Vruchten by hem en steeckt om wech te draghen, ‘twelck alsdan soude veroorsaecken dat die gene die dat gheplockt hade, ende die ghene die met hem int Boot souden sijn, alle ghelijckelick het onderste boven geworpen werden, ende gelijckelick verdrincken souden, ende dat met een haestige trobbel windt, ‘twelck niet en ghebeurt alsmen hem daer van wil wachten; dit gheschiet so wel inden Winter als inden Somer: oock so ghebeurt het somwijl, dat eenige Visschers daer ontrent, die van desen handel ooc weten, altmet mede aldaer eens het playsier gaen versoecken, ende haer verluste, ende sonder schade daer wederom afcomen; waer door hy seyde desen Berch haren naem ghenomen te hebben, vermits die Toovenaersters die haer aldaer als Sweetsche Ioffrouwe onthouden".
Söndagen den 19 nov. 1634 lade vi ut från Calmar, sedan solen gått upp. Vi hade Svenska redden till vänster och Öland till höger. Sedan vi, i stilla väder, farit 6 mil, ströko vi förbi en udde, eller klippa, som kallas Jungfrun, hvilken på alla sidor sköljes af hafvet. Det berättas att öfverst på densamma är en sjö med svart vatten och svarta fiskar, dem ingen utan olägenhet smakat. Berättelsen härleder sig förmodeligen deraf, att ingen varit ditupp, hvarföre klippan äfven fått namn af Jungfrun. Det är en gammal tradition, att en Jungfru blifvit våldtagen af sjöröfvare och, af blygsel, helt ensam flyktat till denna otillgängliga klippa; hon hade, i saknad af födoämnen, störtat sig i sjön, hvars vatten svartnat, till minne af hennes förtviflade gerning".
D’Ogier, Dagbok från år 1634, Sthlm 1828
"Blåkulsresan antogs strax på middagen, sedan wi wäl blifwit smorde, då wädret lugnade och hafwet stillade sig. Wi skyndade oss til Stranden, styrande båten rätt åt Blåkulla, et Berg, som syntes 2 mihl ifrån oss stiga helt blått, likt en half glob, up ur watnet, och tycktes liksom löpa undan för wåre flitige Roddare. Medan siöfolket berättade, at man ei borde kalla det Blåkulla utan Kiänningen eller Jungfrun, ty annars uptändes storm och man kommo i lifsfara, begynte nordan kasta wågarna och en stickande storm at stielpa båten; alla måste wi då arbeta, med störsat lifsfara uttröttade kommo änteligen fram, men hafwets swallande med stark siögång hade när slagit oss sönder mot klipporna.
Blåkulla är en liten ö, emellan Ölands norra udde och Småland belägen, den Kiäringar och sagor dedicerat åt Pluto, men ei Neptuno, fast än den senare tycktes taga henne mer i protection ifrån Öknamn; de säga allment, at alla Trollpackor hit skola resa (sannerligen en rätt beswärlig resa) hwar Skiärtorsdag; men den som en gång warit här på orten, lärer aldrig mer resa hit, och nog finna orsaken til fabeln: Ty om någon ort i werlden ser hiskelig ut, är wisserligen denna en af de grymmaste, derföre man ock henne kort beskrifwer.
Här äro bärg til wallar, och inom dem en löfskog af Ek, Biörk etc. åter högre Bärg, sedan små skog, än högre bärg, och änteligen de aldrahögste ofvan på; bärgen äro stenklippor af röd spatacktig bar sten, öfwerwuxne med en beckswart lichen, qui Lichenoides 81 Dil, som Klipporna aldeles betäcker och giör swarta, hwaribland Lichen cinereus arboreus marginibus pilosis major Vail. Wäxer up ur sielfwa bärget helt smal och upprätt; Desse begge tilsammans med de meteora, som upstiga utur hafwet, giöra at Blåkulla synes på långt håll blådt. Med största möda woro wi mäktige klyfwa up för desse höge samt brante bärgen och emellan de store Klippor, som ligga lik som kastade på hwarandra. Läfskogen stod som små lundar eller trädgårdar uti afsättningarna af bärget, bestående af trän knapt 2 famnars höga, fast Stammen på Eken ofta kunde wara tiock som en karl; sågs ock någon Ek på flacka bärgat, låg hon med stam och grennar nedtrykt til jorden och lik som krypande.
Desse Lundar woro så ihopwuxne, at
näpeligen någon menniskia utan yx kunde penitrera, och det som sälsamt
är ofta af sielfwa Hedera arborea, som här öfwer alt löper, så
ihopflätade,
som ärtor af Snargräs. Löstnaden sporhögg oss, at wi ei lämnade förr
wi kommo mitt uppå denna ö, där wi sågom henne öfwer alt: i norr och
söder thet willa hafwet, åt öster Öland med åtskilliga Kyrkior och
Borgholms slott, i Wäster Småland med en liten aflång ö Förön
kallad; Åt norra sidan war mindre skog på öen, mer glatt och wågorna
bröto sig up för bärgen. Mot södra änden war i sielfwa bärgsklippan
lik som en Kammar. Aldra öfwerst på bärget woro små uttorkade kiärr.
Wid stranden af sielfwa Klippan sågos diupa caviteter och aflånga
canaler af hafs wågorna skurade och utgröpte; i högsta Bergsklipporna
gingo lik som wågor til ett teckn at hafwet här fordom rasat.
Kullerstenar lågo i stenrössior helt glatte, upkastade af hafs wågorne
så långt ifrån Wattubrynen som en Karl kunde kasta en sten; ja i dälderna
ofwan för de största bärg lågo äfwen dylika stenrössior, men med
Lichene crustaceo leproso aldeles betäkte, til ett teckn at hafsens wågor
ei rasadt här i går. Här sågos inga teckn efter menniskor, utom endast
en Trojeborg, lagd af små lösa stenar ofwan på en Klippa, utan twifwel
af någon härför motwind liggande Siöman. Här sågs intet lefwande
utom en wild Båck, som språng ibland klipporna med sin Get och några
swarta Swärtor, som swängde sig kring Blåkulla strander".
Linnés Öländska och Gothländska Resa Åhr 1741
Ovanstående beskrivningar av
mytologin kring Blå Jungfrun är hämtad ur:
Jöran Sahlgren, Blåkulla och blåkullafärderna: en språklig och mythistorisk undersökning,
Ur Namn och bygd 1915, Uppsala 1915.
Sevärdheter: Öns jämna släta
berghällar. Grottor. Lummig örtrik ädellövskog. Utsikten från öns högsta
punkt.
Areal: 198 ha, varav 132 ha vatten. Inrättad: 1926, utvidgad 1988.
Läge: Mitt i norra Kalmarsund i Oskarshamns kommun, Kalmar län.
Var det till Blå Jungfrun häxorna for när de skulle till Blåkulla? Det här är vår mest sägenomspunna nationalpark, och inte bara siluetten utan även naturförhållandena på ön har bidragit till mytbildningen. Redan Carl von Linné tyckte att ön såg "hiskelig" ut.
Blå Jungfrun består av rödlätta kala ispolerade klippor av granit och stora blockmarker. Klipporna är behagligt släta och jämna, och mycket vackra. Ön är bara drygt en km i diameter, men uppvisar trots det skarpa kontraster. Den norra delen domineras av hällmarker med klyftor och sänkor. På den södra sidan är ön lägre och flackare och beväxt med lummig lövskog.
På Linnés tid krävdes yxa för att komma igenom denna skog, som då var helt igenväxt med slingrande murgröna.
Blå Jungfrun har troligen aldrig haft någon bofast befolkning. Flera grottbildningar och en stenlabyrint gör ett besök på Blå Jungfrun extra spännande. De enda däggdjuren på ön är skogshare och fladdermus. Intressant är att man hittar ovanligt stora paddor här. Skandinaviens största padda bodde på Blå Jungfrun. Floran är rik på lavar och karaktärsfågel är tobisgrisslan. Reguljära båtturer till ön utgår från Oskarshamn och Byxelkrok.
För mer information, kontakta Oskarshamns turistinformation, Kulturhuset, Box 705, 572 28 Oskarshamn. Tfn 0491-881 88 eller Länsstyrelsen i Kalmar län, miljövårdsenheten, 391 86 Kalmar, tfn: 0480-820 00.
En hyllning till Oskarshamns störste bildskapare från:
Kajsa Brundin
Barn- och
ungdoms-
psykoanalytikerna
UPP
HEM
| 