Oskyldigt anklagade för sexuella övergrepp
- Socialstyrelsen skulle kunna göra en insats
Av RUDOLF SCHLAUG, med dr, Lund
LENA HELLBLOM SJÖGREN, fil dr, leg psykolog, Täby.
Även publicerad i Läkartidningen, vol
97, nr 43, 2000.
Socialstyrelsens allmänna råd från 1993 angående sexuella
övergrepp hade fel och brister samt präglades av stor ensidighet.
Skriften har dessbättre dragits in under 1999.
Under en konferens i Linköping hösten 1994 överlade ett antal
tillkallade experter, som emellertid ej ansåg att någon revidering av de
allmänna råden var erforderlig (se svar till Handikappsombudsmannen, Dnr
62.3777/96).
I stort sett samma experter har anlitats som experter för att ersätta
de gamla råden med något som skulle vara nytt och bättre.
Expertrapporterna, som ersatt de gamla råden, kan ej sägas sammanfatta
det aktuella kunskapsläget såsom Carl-Göran Svedin (Läkartidningen
20/00, sidorna 2523-4) och Monica Norrman och Elisabet Svedberg
(Läkartidningen 30–31/00, sidan 3418) skrivit.
Socialstyrelsens expertrapporter redovisar inte, annat än
undantagsvis, den kunskap som internationellt är erkänd vetenskap och
grundad på beprövad erfarenhet. Det gäller sådana helt avgörande
saker som hur förhörspåverkan kan minimeras, minnesfunktioner,
suggestibilitet, tecken/symtom, skador, medicinska undersökningar.
Minne och suggestibilitet
Ett förslag i ett seriöst menat försök att sammanfatta
kunskapsläget är att presentera hur långt forskningen har kommit t ex
vad gäller minne, barns och vuxnas suggestibilitet samt orsaker till och
behandling av anorexi som ej kan relateras till sexuella övergrepp.
Vidare bör den stora kunskap som finns om normalvariationer i unga
flickors underliv presenteras, och de rekommendationer som finns för
kroppsundersökningar av barn göras tillgängliga.
Likaså bör den forskning som finns och som visar att det inte går
att orsaksrelatera några specifika symtom eller tecken till sexuella
övergrepp förmedlas, liksom forskningen om hur barn kan förhöras så
att barnet självt så långt möjligt blir uppgiftslämnare.
Systemfel i handläggningen
Den handläggning som förekommer gör att barn och familjer ofta far
illa. Det handlar tyvärr inte om enstaka undantag utan om systemfel:
- Det är systemfel att socialtjänsten i praktiken ej sällan är
överordnad rättssystemet. Instruktionen från Socialstyrelsen till
socialtjänsten att fortsätta att "skydda barnet" från en
förälder då denna friats juridiskt från en anklagelse om
övergrepp bör slopas.
- Det är systemfel att barnpsykologiska utredningar och/eller
behandling och sociala utredningar ofta föregår och utnyttjas i den
polisiära utredningen. Det är självklart oacceptabelt att åberopa
terapi som bevis.
- Det är systemfel att anse att "samhället" tar bättre
hand om barnen än de föräldrar eller andra närstående som barnet
har livslånga kärleksband eller rötter till.
- Det är systemfel att omhändertagande kan ske på godtyckliga
grunder. Formuleringen i § 2 LVU (Lag med särskilda bestämmelser om
vård av unga) som möjliggör detta bör ändras.
- Regeringsformen 1 kap 9 § föreskriver "saklighet och
opartiskhet" vid myndighetsutövning. De utredningar och intyg
som görs i dag inom polis, socialtjänst och barnpsykiatri, då det
väckts misstanke om övergrepp eller missförhållanden, följer i de
flesta av de fall vi sett inte dessa regler. Det är ett systemfel.
Lär av fall som utretts felaktigt
Vi anser att man måste lära sig av de många fall vi och andra
känner till där barn och familjer blivit lidande av att misstankar ej
utretts förutsättningslöst, utan där man har sett som sin uppgift att
få misstankarna bekräftade.
Det kan inte vara förenligt med svensk grundlag, med FN:s
barnkonvention, med FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna eller
över huvud taget med en demokratisk rättsstat att låta förhållandena
förbli sådana som de för närvarande är.
Skyldig efter friande dom?
Ska en anklagad person efter en friande dom fortfarande få anses vara
"förövare" och barnet eller kvinnan "offer"? Skall
barnens kontakt med den friade personen förhindras, så som sker med
hänvisning till de nu gällande skyddsinstruktionerna från
Socialstyrelsen?
Detta grava missförhållande bör snarast åtgärdas, eftersom de
skador som uppstår av ogrundade, onödiga och ofta långvariga
separationer i barndomsåren aldrig kan gottgöras. Skadorna är
irreversibla. Barndomsåren kommer aldrig åter.
Utnyttjade blir inte hjälpta
Självklart är det också så att det finns barn och vuxna som lider
därför att de blivit utnyttjade utan att ha fått hjälp, i första hand
så att missförhållandena brutits. De blir dock inte hjälpta av att
barn som ej är offer för övergrepp behandlas som sådana, och än
mindre av att utrednings- och behandlingsresurser upptas av fall där man
konstruerar övergrepp.
Lär av det som inträffat
I några fall då misstankarna har fått växa har det gått så långt
att barn har bragts om livet, eller oskyldigt anklagade fäder tagit sitt
eget liv. Ett förslag är att lära av fallet "Emma", som
beskrevs av farfadern, ambassadör Björn Elmér i en nyanserad DN
Debatt-artikel (den 15 mars 1998). De ansvariga tjänstemän vi mötte på
Socialstyrelsen, när vi ville diskutera dessa frågor, ansåg sig ej
behöva lära något av detta eller andra fall.
Av Atle Haga-fallet i Norge – där två vuxna barn många år efter
sin fars självmord framträdde och berättade om hur de under hela sin
uppväxt lidit av att inte bli trodda då de sa att deras far ej utsatt
dem för sexuella övergrepp – finns också mycket att lära om
nödvändigheten av att utreda noggrant utan förutfattade meningar.
Återuppväckta minnen
Vi bör också lära av groteska brottmål som följd av påståenden
om återuppväckta minnen av att ha bevittnat mord eller erfarit
våldtäkter för decennier sedan. Ett mål i en svensk
landsortstingsrätt kopierade en mycket omtalad rättssak i USA,
Franklin-målet, om vilket expertrapportförfattaren Sven-Åke
Christiansson uttalat att en vuxen dotters i hypnos "återvunna
minnen" var riktiga och den anklagade pappan skyldig.
I den nu åter aktuella saken om två läkares påstådda styckning av
en kvinna har medlemmen av Socialstyrelsens vetenskapliga råd, likaså en
av expertrapportförfattarna, Frank Lindblad, uttalat att den vid tiden
för den utförda styckningen då 17 månader gamla dottern till
allmänläkaren mer än ett år senare kunnat förmedla iakttagelser som
vittne till styckningen. Något sådant vinner ej stöd av det vi
vetenskapligt vet om barns minne och språk (Läkartidningen 24/99, sidan
2994).
Vår förhoppning är att Socialstyrelsens relativt nytillträdda
generaldirektör skall få flera av verkets tjänstemän och anlitade
experter att dela hennes uppfattning, framförd i Vetandets Värld i P1
den 7 juli 2000, om nödvändigheten av att förändra både riktlinjer
och praxis i enlighet med vetenskap och beprövad erfarenhet.
http://www.sos.se/sos/publ/referat/0003-001.htm
|
