Forum för Familjer mot Falska Incestminnen
 

     
 
    Förstasidan
    Stoppa
  kvacksalveriet
    Falska-Minnes-
  Syndromet, FMS
    Professionella 
  riktlinjer
    Multipel 
  personlighet
    Expertcitat
    Om minnen
  och trovärdighet
    Forskning om
  långtidsminnet
    Inplanterad
  demonbesatthet
    Debatt i
  läkartidningen
    Wilkomirskis för-
  falskade biografi
    LÄNKAR
 

 

 

 
Professionella riktlinjer

FFI's översättning av Guideline (1 okt 1997) från the British Royal College of Psychiatrists, publicerad i THE COLLEGE PSYCHIATRIC BULLETIN (1997) 21, 663-65

Antagna av The British Royal College of Psychiatrists
24 juni 1997


RAPPORTERADE ÅTERVÄCKTA MINNEN AV SEXUELLA ÖVERGREPP I BARNDOMEN

Rekommendationer för god praktik samt konsekvenser för utbildning, kontinuerlig professionell vidareutbildning och forskning.

Kollegiet erkänner svårigheten och signifikansen av sexuella övergrepp på barn och det lidande som uppleves både vid tiden för övergreppet och i vuxenlivet.

Skillnaden mellan incestuösa fäder och pedofiler är mindre distinkt än man tidigare trott. De som sexuellt förgriper sig på barn har många gemensamma karakteristika, inkluderande verbalt förnekande även inför entydiga bevis, återfall, hemlighållande, minimering av problemet, rationalisering och rättfärdigande av sina handlingar etc. Detta bibehålles ofta även efter fällning för kriminalitet.

l vilket fall som helst, tillväxten av anklagelser mot påstådda förövare och terapeuter och risken för att bringa professionen i vanrykte gör det nödvändigt att påminna psykiater om möjligheten av "falska minnen". Inom detta område avses med "återväckt minne" ett minne av en traumatisk händelse som blivit totalt bortglömd ända tills det "frigöres" eller "återväckes" under terapi eller som konsekvens av någon annan utlösande faktor eller händelse. Ett "falskt minne" är något som inte baseras på händelser vilka har inträffat.

Minnen blir konstant glömda och återväckta, men här gäller det ett påstått glömmande och återväckande av minnen av långvariga och upprepade sexuella övergrepp mot barn, typiskt från barndomen in i puberteten. Engagemang i återväckta minnen, som inte har någon faktisk bas, bör koncentreras till de fall där patienten säger sig inte ha haft någon sorts minnen av övergrepp, som skall ha pågått under många år. I USA har behandlingen av dessa frågor lett till användandet av termen False Memory Syndrom ("Falska Minnes-syndromet"), vilken, även om den är missledande nått världsvid användning.

Minnet är ett komplext fält att studera, vilket lett till en enorm mängd litteratur och en uppsjö av teorier. Bevis finns på att minnet av händelser som i verkligheten inte inträffat kan utvecklas och bibehållas med total övertygelse. Sådana minnen utvecklas vanligtvis under påverkan av individer eller situationer, vilka stärker utvecklingen av en stark tro. De har ofta beskrivits som att de utvecklas under terapi, ibland med psykiater eller andra, som arbetar med psykisk hälsa, eller med psykoterapeuter.

Trots att de följande rekommendationerna speciellt avser användning av specifik minnesåtervinningsteknik, är det viktigt att betona att förvrängning av minnet kan uppstå i varje terapeutisk situation. Psykiater måste vara medvetna om de metoder som användes av andra medlemmar i deras team, inkluderande delvis självständiga kliniker. Alla professionella, inkluderande seniora psykiater, som arbetar med fall av sexuella övergrepp och återväckta minnen, hör ha tillgång till expertråd och möjligheten för reguljär kollegial kontroll ('peer supervision").

Rekommendationer för god praktik:

  1. Patientens bästa är det mest angelägna för psykiatern. Engagemang för familjemedlemmarnas och andras behov kan också bli nödvändigt. Inom de ramar som sätts av kravet på konfidentialitet.

  2. Hos barn och tonåringar bör symptom och beteendemönster få psykiatern att beakta möjligheten för pågående sexuella övergrepp, men dessa är dock inte mer än indikatorer för misstankar. Tidigare sexuella övergrepp kan inte, i avsaknad av minnen av dessa händelser, diagnostiseras genom en checklista över symptom.

  3. Psykiater tillrådes att undvika att engagera sig i några sorters "minnesåterväcknings-tekniker" som baseras på antagandet av tidigare sexuella övergrepp som patienter inte har minnen av. Sådana "minnesåterväcknings-tekniker" kan inkludera användning av drog-influerade intervjuer, hypnos, regressions-terapi, "guidade bildminnen", "kroppsminnen", bokstavlig drömtolkning och "journalföring". Det finns inga bevis för att användning av medvetandepåverkande tekniker, sådana som drog-influerade intervjuer eller hypnos, kan återge eller tillförlitligt framkalla faktisk information om några som helst tidigare erfarenheter, inkluderande sexuella övergrepp i barndomen. Tekniken för regressionsterapi, inkluderande "åldersregression" och hypnotisk regression är av obevisad effektivitet.

  4. Kraftfull eller påverkande intervjuteknik är inte acceptabel i psykiatrisk praktik. Doktorn skall vara medveten om att patienten är mottaglig för subtil suggestion och förstärkningar, vare sig dessa är avsedda eller icke avsedda.

  5. Psykiatrerna bör normalt gå genom sina tvivel tillsammans med patienten angående tillförlitligheten av de återväckta minnena av tidigare totalt bortglömda sexuella övergrepp. Detta kan vara speciellt viktigt om patienten avser att göra aktioner utanför terapisituationen. Minnen behöver inte nödvändigtvis återge verkliga händelser - även om de är känslomässigt intensiva och signifikanta för patienten.

  6. Vuxna patienter som rapporterat tidigare bortglömda övergrepp kan önska att konfrontera den påstådda förövaren. Sådana aktioner skall inte understödjas av psykiatern och på samma sätt är det sällan lämpligt att avskärma eller förbjuda patienten att ha kontakt med den påstådda förövaren eller familjemedlemmar. Psykiatern skall hjälpa patienten att tänka genom de möjliga konsekvenserna av en konfrontation med den påstådda förövaren. I dessa fall är det lämpligt att stimulera till efterforskning av bekräftande fakta.

  7. Psykiater bör kraftfullt motstå varje försök till aktioner såsom att rapportera om alla beskyllningar eller misstankar från vuxna om sexuella övergrepp i barndomen. Skyldighet att rapportera är endast riktigt när barn eller vuxna spontant rapporterar om pågående eller nyligen inträffade övergrepp. Antydningar om möjligheten av eller misstankar om pågående sexuella övergrepp kräver alltid omsorgsfull utvärdering och undersökning.

  8. Det kan vara legitimt att inte ifrågasätta tillförlitligheten av återväckta minnen medan de hålls inom konsultationens privatsvär, trots att det finns en risk av att skapa samförstånd och därmed skapa en livshistoria som baseras på falska minnen. Aktioner som görs utanför konsultationsrummet, inkluderande avslöjande av anklagelser till varje slags tredje part, måste baseras på omständigheterna samt patientens önskningar.

  9. (I) Så snart anklagelser görs utanför kosultationsrummet, särskilt i varje fråga om konfrontation eller publik anklagelse, kan det sällan finnas något rättfärdigande för att hindra medlemmar av det terapeutiska teamet att träffa familjemedlemmar.

    (II) Om den påstådda förövaren fortfarande är i kontakt med barnen som utsatts, måste allvarliga överväganden göras om att informera det lämpliga sociala serviceorganet. Detta måste göras om det finns rimliga skäl att tro att det påstådda händelsen verkligen ägt rum och att andra barn utsätts för risker.

    Om fallet rapporteras av andra skall psykiatern vara beredd att klart ange om han/hon tror att grunden för anklagelserna är otillräckliga eller oförnuftiga.

    (III) Patienten kan önska att söka legal rådgivare, möjligen med tanke på åtal eller anklagelser mot den påstådda förövaren. Det är oklokt att stödja eller avslå legal aktion och olämpligt att fatta några beslut om detta som ett villkor i pågående behandling. Patienten måste alltid stimuleras att begrunda de möjliga konsekvenserna av en sådan aktion.

  10. Trots att det finns tvivel om korrektheten i diagnosen dissocierad identitet (tidigare MPD) hävdas av vissa att detta tillstånd ofta är kopplat till sexuella övergrepp i barndomen. Det synes finnas föga tvivel om att några fall av MPD är iatrogent utlösta och psykiater bör därför vara noggranna att försäkra sig om att de inte direkt stimulerar sina patienter att utveckla "andra "jag" ("alters") vilka de kan utrusta med sidor av sina personligheter, fantasier och pågående problem. Varje spontan presentation av dissociations identitets sjukdom bör tas om hand på ett förstående sätt men bör inte göras till föremål för obefogad uppmärksamhet, inte heller skall patienten stimuleras till att utveckla ytterligare nya andra "jag" ("alters"). Psykiatern skall vara speciellt medveten om otillförlitligheten i minnen som rapporteras i dessa fall.

Eftersom det inte finns någon allmänt accepterad syn på validiteten i detta diagnoskoncept finns det skäl att iordningställa ett konsensusuttalande, vilket behöver baseras på en omfattande litteraturgenomgång.

Sammanhängande synpunkter på utbildning och forskning.

Postgraduat utbildning

Postgraduerades utbildning skall omfatta:

  • specifika och detaljerade instruktioner i minnets psykologiska och neurobiologiska grunder, inkluderande kritik av historiska och aktuella teorier.

  • en god förståelse av de kliniska och epidemiologiska aspekterna på sexuella övergrepp på barn och sätten att skydda barn. De bör känna sambandet mellan sexuella övergrepp i barndomen och patologiskt beteende i vuxen ålder och dessa sambands empiriska validitet.

  • instruktioner om farorna med suggestion och suggestibilitet, och god förståelse för att åsikter och förutfattade tankar hos terapeuten kan ha en kraftig inverkan på patienten. De måste också förstå hur man skall minimera möjliga skadliga effekter av sådan inverkan.

  • medvetande om behovet att ta fram bekräftande fakta för att bredda den kliniska historien och undersökningen.

  • ett medvetande om behovet att revidera sina åsikter och praxis i ljuset av nya bevis och att inse begränsningarna av sin egen kunskap och expertis.

Fortlöpande professionell utbildning

Psykiater kanske inte har blivit medvetna om utvecklingen inom förståelsen av minnet, suggestibilitet eller av sexuella övergrepp i barndomen och dess möjliga konsekvenser för vuxen-psykoterapi. Fortlöpande professionell utbildning bör därför säkerställa, genom kurser och kompetenta översikter, att psykiater har aktuella kunskaper inom dessa områden.

Det är lämpligt att alla psykiater har en allmän förståelse av barnövergrepp och dess konsekvenser. Kunnandet som krävs för att genomföra terapi av förgripna och deras familjer nödvändiggör ytterligare utbildning och erfarenhet. Alla psykiater bör vara öppna för ny kunskap och redo att ändra sina åsikter och sin praxis i enlighet med den nya kunskapen. Psykiatrin som en profession måste förstå begränsningarna av sin kunskap och erfarenhet.

Forskning

Ytterligare forskning krävs om egenskaperna och validiteten hos sådana koncept som förträngning, dissociering och psykoneurologi-fysiologi vid traumatiska minnen av alla slag. En mer precis definiering av sexuella övergrepp mot barn, korrekt angivande av dess typ och varaktighet, av relationen mellan offer och förövare och åldern vid övergreppet och varaktigheten hos övergreppen krävs för ytterligare studier. Dessa studier behövs för att utvärdera relationerna mellan olika varianter och svårighetsgrader vid sexuella övergrepp på barn och senare vuxen-psykopatologi. Man måste också beakta inverkan av tidigare allmän erfarenhet, inkluderande effekterna av fysiska och emotionella övergrepp.

Riktlinjerna är framtagna av:
Royal College of Psychiatrists' Working Group on
Reported Recovered Memories of Child Sexual Abuse:
Professor Sydney Brandon (Chair)

 

     
  

             

Copyright © FFI 2006-12-10           http://www.enigma.se/info/FFI.htm

Webmaster