Albert Engström

    Hasse Z

    Kar de Mumma

    Gunnar Jungmarker

    Bror Hjorth

    Axel Petersson

    Biografi

    Museet

    Ateljén

    Hemsidan

Albert Engström om Döderhultarn

"En nypa mull! Va ä vi mer?"

Då Axel Robert Petersson kvitterade det jordiska förlorade vårt land i honom en av sina största och mest egenartade konstnärer.

Hans originalitet tog sig uttryck i allt, i arbete och liv, och ändå sammanfattade han sina synpunkter på tillvaron i de förvisso icke originella ord jag satt som motto över denna studie. Dessa ord uttalade han ofta, ty de tycktes representera hans levnadsfilosofi, resultatet av många års mödor och försök att begripa.

Jag har aldrig träffat Döderhultarn, men jag har korresponderat med honom – en högst märkvärdig korrespondens. Jag upptäckte honom därför att han sände mig en massa skulpturer, för vilka han egentligen icke ville ha några pengar – "men skulle det vara så, att de voro värda några pengar, ville han ha 2:50 à 3 kronor för var och en – och med detta var och en menade han ofta en hel serie gubbar. Ville jag inte göra något för försäljningen, gjorde det detsamma. Då fick jag behålla dem "som ett minne".

Jag fann ögonblickligen att jag stod inför en av de originellaste män jag någonsin haft förbindelse med. Jag beundrade hans hänsynslösa realism och hans sätt att förenkla. Hans vilt riktiga blick på ansikten och kroppar! Hans tragiska syn på människor och djur.

Och jag insåg att Petersson var en man för sig själv, en skapare, en ensittare med oändligt rika möjligheter att föryngra, förädla den tidens konst, en källa till glädje och hög njutning för folk som dvaldes kvar i akademiska skruvstäd, men längtade ur dem.

Och jag skrev till honom. Jag försäkrade att hans konst var förstklassig och att jag längtade efter att visa den för hela världen. "Men han menade väl inte att dessa gubbar och djur kostade bara 2:50 pr serie."

Han svarade att han behövde pengar – ett vansinnigt stavat, absolut ohumoristiskt meddelande. Jag lyckades sälja allt det han sände mig till priser, som med all säkerhet överträffade hans djärvaste drömmar, om han överhuvudtaget drömde. För en sak som han begärde 3 kronor för fick han 300 kronor – och i den stilen. Jag medger att summan var för liten, men det var och är icke lätt att sälja konst. Jag höll på med detta ett par år, men reste utrikes. Sedan fick min kamrat Hasse Zetterström hand om honom och lyckades placera hans konstverk på riktiga platser för pengar, som fortfarande överträffade Peterssons mest fantastiska drömmar.

En vacker dag ett par år efter avvecklandet av Döderhultarns och mina affärer, fick jag ett illa stavat, men älskvärt brev från honom. Han påstod sig stå i så stor tacksamhetsskuld till mig, att han skulle skänka mig en skulptur, en symbolisk bild av det slag som den uppmärksamme betraktaren ännu kan se spår av i Pompeji eller ännu bättre i Neapels museum. Hans nomenklatur var uteslutande småländsk, och jag fick en svag aning om arten av det konstverk han ville skänka mig. Jag svarade nyfiket ja på hans underbart framställda fråga och fick i present en phallos av aktningsvärda dimensioner, icke alls stiliserad som de pompejianska utan ohyggligt och kunskapsrikt detaljerat realistisk. Han rekommenderade den som en ovanlig lämplig klädhängare i min tambur. Men jag föredrog att skänka bort den till en av dylika pjäser mera intresserad man än jag. Och hos denne man pryder den ännu en dörr som handtag.

Jag skrev naturligtvis och tackade – och sedan dess upphörde min korrespondens med Döderhultarn, fast jag även sedermera lyckades försälja åtskilliga av hans konstverk till avsevärda priser.

Ovanstående är mitt mellanhavande med Axel Petersson. Jag kan icke återge hans brev, vilka voro rätt så cyniska, men med en filosofisk bredd i, som ett öde, som dokument av en man som sedan länge upphört att ha hänsyn åt något håll – utom då det gällde hans mor. Där var han den älskande, sörjande sonen. För honom var hans mor det stora mystiska, älskade undret, honan ur vars sköte han klämts fram i ljuvlig och hemsk smärta. Hon var hans helgon. Några andra kvinnor tycktes han icke egentligen ha brytt sig om. Åtminstone ha inga andra kvinnor inverkat djupare på honom, hans psyke, hans konst.

Han föddes den 12 december 1868 i Döderhults socken i Småland. Fadern var en kommunalpamp och framstående i sin trakt. Men om honom yttrade han sig aldrig. Modern var den enda kvinnan för honom. Hon var varmt religiös, och underligt nog bevarade han hela sitt liv innerst i sin själ en religiositet, som var besläktad med hans moders, hur cyniskt han än kunde uppträda.

Men denna cynism var bara ett uttryck för hans blyghet. Han kunde utveckla en svada som stundom verkade besvärande, en fors av rinnande ord – allt för att dölja blygheten. När han var ärlig, blev han alltid elak, icke infam, men korthuggen och grov, rent av drullig just för att icke blygheten skulle märkas.

Han genomgick fyra klasser i Oskarshamns elementarläroverk. Det påstås att han egentligen icke lärde sig mycket där, ty han var i mångt och mycket redan färdig. Hans tilltag att karikera sina lärare torde icke heller ha nämnvärt bidragit till hans trevnad. Redan då började han arbeta med teckning och skulptur och ansågs väl även därför som en odugling, ty konstens fana hölls icke då för tiden högt i den lilla staden. Han led naturligt nog av underskattningen. Ingen förstod honom – och moderns småländska religiositet kom honom mycket livligt att tänka på alltings fåfänglighet. För modem var jorden jämmerdalen, och snart fann Axel att jorden verkligen var en jämmerdal. Alltings intighet påvisade modern och lärde honom att se den. Det fanns egentligen bara fattiga bönder i trakten, och han började känna sympati för de små och förtryckta. Hans lärares oförstånd för hans begåvning nedstämde honom och han blev bitter – en ung cynisk filosof.

När han slutat skolan, började han på allvar att skulptera och funderade ett slag på att resa till Amerika, men lär icke ha kommit längre än till Malmö, där han tog in på ett hotell och yxade till gubbar för att kunna betala sin hyra. Han bosatte sig emellertid i Oskarshamn och tog lektioner för någon skulptör. Men han var för självständig för att kunna ta intryck av någon. Hans lärare tvang honom visserligen in i ett slags naturalistisk gammaldags teknik för en kort tid. Han gjorde fina fruntimmer, rundgattade och klädda efter den tidens facon. Det påstås att han skulpterat fina släta hästar, ja gunghästar. I allmänhet tog han bara 12 skilling pr styck för sina mindre arbeten. Han plägade gå ut i stan om torgdagarna med en korg på armen, fylld med allehanda konstverk, och sälja dem för 12 skilling stycket. På grund av detta slösaktiga levnadssätt fick han namnet "Tolvskillingen".

Så småningom började han karikera de s. k. "Ottenbyarne", hästar från Ottenbys remontdepå på Öland.

Fortfarande för 25 öre stycket. Nu började han finna sig själv, begreppet karaktär och karikatyr. Och blev fullväxt, åldrades och tilltog i visdom. Han utvecklade sig så småningom till ett fullödigt original och älskvärd cyniker. Älskade att chockera.

Han började intressera sig för kommunalpolitik och uttryckte sitt missnöje med stadens fäders förvaltande av stadens medel.

Man företog diamantborrning på stadens torg och Döderhultarn infann sig kritiserande: Ja, människer, här bôrer i så möcke, så i får snart höre främmande språk ur hôlet!

Han började studera. Visserligen läste han över huvud taget litet, men han hade tre små tunna läroböcker i geografi, zoologi och astronomi. Dem kunde han utantill och spekulerade ständigt över naturens under. Men han ägde en fjärilslarv i en glasburk, "om vilken ingenting stod i boka".

Han höll en gång ett astronomiskt och geografiskt föredrag i Oskarshamn på Sveasalen. Han hade annonserat det ordentligt. Det var under kristiden och betalningen skulle antingen vara 1 krona eller en liter bensin pr person. Han hade ställt fram två hinkar att ta bensinen i, men föredraget misslyckades och han blev utskälld av publiken. Snilleöde!

Men han skrev stundom i stadens tidningar, då det gällde något, på kraftig och bra svenska.

– – –

Han började med små finslipade, och finpolerade subretter, putsade och eleganta i den tidens stil, eleganta snusdosor med dödskalle och korslagda ben på locken, ett uttryck för den makabra fantasi, som han verkligen satt inne med. Men han slutade med de mest förenklade och konstnärligt stramaste skulpturer som någonsin ha förekommit i svensk konst. Den kritiker, som bara ler åt Döderhultarns konst, begriper inte konst. Då han framträdde som mogen konstnär var han fyllda 40 år och var alldeles ensam i sitt slag. Han var tragiker. Livet hade aldrig lett åt honom. Ni ska inte tro att hans konstverk äro karikatyrer. Han såg de fattiga bönderna så som han har skänkt dem åt evigheten. Det finns ingen optimism i hans figurer, och då han först visade dem i sin hemtrakt ansågs han icke riktigt klok. Man kan fråga sig själv varför hans konst blev så grotesk.

Därför att han plötsligt upptäckte förenklingens hemlighet, all konsts innersta själ. Han övergick med ett stort steg direkt från det petiga, noga och sentimentala till den stora konsten.

Han karikerade icke av elakhet. Han kände för sina modeller, kände deras fattiga liv och var deras nära frände. Han hade under sin ungdom, föraktets tid, grubblat så mycket över livet, att han, när han blev mogen och tvangs att träffa människor, gav dem, av blyghet och erfarenhet, grova, korthuggna och förenklade svar, förenklade som hans konstverk. Sådana människor äro visst icke ovanliga.

Men nu kommer en intressant fråga. Varpå berodde denna plötsligt påkomna förenkling i fakturen? Jag har träffat män som påstått denna förändring vara ett utslag av Döderhultarns ryktbara lättja. Ty han var fruktansvärt lat. Han gjorde aldrig något om icke svälten tvang honom till arbete. När han fick sälja en sak, upphörde han att arbeta. Under en period, efter en lyckad försäljning, gjorde han under de två år pengarna räckte ingenting. Om någon under denna tid beställde något av honom, svarade han:

         "Dä finns ingen arbetslust!"

Han kunde också leva på ingenting, så gott som, hade inga anspråk på livet. Hans mat var kaffe, sill och potatis. Hans budget gick på sin höjd upp till 500 à 600 kronor om året. Han var absolut döv för alla föreställningar om flit med tanke på ålder domen. Han hade, när han icke behövde tänka på pengar, en storslagen tillfredsställelse med sig själv och kunde förälska sig i sina egna figurer, och det påstås med sken av sanning, att hans fantasiliv var så starkt, att han nöjde sig utan erotik.

Han kunde säga; "Ja har e bru, som ä så grann, här i byrålåda, så ja vet inte om du får si henne. Bara lite cinnober på kinderna å buketten, så blir ho fullgången!"

– – –

Döderhultarn var uppfinnare. Som alla spekulativa människor av hans sort, hade han i många år sysslat med perpetuum mobile, och hans förakt för Vetenskapsakademien var sublimt. Han ansåg sig ha gjort en viktig invention, ett sätt att göra kartor. Från centrum av en väldig glasglob skulle vår planet fotograferas, sedan man – förstås – på globens yta tecknat de geografiska detaljerna. Det påstås att Vetenskapsakademien svarade, att den först ville han en glob i naturlig storlek, vilken fadäs Döderhultarn aldrig kunde förlåta den illustra institutionen.

Då André skulle flyga till Nordpolen, anmälde sig Petersson som medresande. Men André svarade avböjande. Trots diskvalifikationen, var Andrés avvisande brev Döderhultarns käraste skatt.

Mycket intresserade han sig för flygning och fick verkligen tillfälle att flyga åtskilliga gånger. Konstflygare gillade han, hans beundran för "det fallande lövet" var rörande. Men Zeppelinare avskydde han. "Bodensee", som en gång besökte Stockholm och vilken Döderhultarn följde till Berlin, liknade han vid en lastpråm.

Hans lust att flyga var helt enkelt ett uttryck för hans människoförakt.

    "När en flyger, så blir människera så usle å små som flugprickar på e karte."

– – –

Som jag förut anmärkte var han innerst religiös. Taket i den enkla vindskupa, där han tillbragte största delen av sitt liv, var välvt. "Dä ä så lustigt, för dä påminner om vårt rätte hem."

När han kom att tala om döden, fick han alltid något salvelsefullt i ton och röst och började tala högsvenska, vilket i hans mun verkade något uppstyltat. En man, som en gång följt honom till hans mors grav, berättade att han knäppt ihop händerna och talat: "Här vilar du, min älskade moder, och här skall jag ock vila till uppståndelsens dag!"

Begravningen, en av hans bästa skapelser, var han själv förtjust i, kanske mest därför, att alla dess figurer äro porträtt.

Man bör icke tro att Döderhultarns gestalter äro slarvigt tillkomna. Mycket ofta äro de allvarligt studerade porträtt, och han var mycket noga med att betraktaren, den konstnärlige, skulle uppfatta dem som sådana. Den, som icke genast förstod och betraktade honom som en målmedveten konstnär, blev för honom bara luft, och det dugde ej att öppna en diskussion, ty han var absolut tvärsäker på att hans idéer voro de enda riktiga. Han disputerade aldrig. Han sade helt enkelt: Så är det! även då det gällde hans mest fantastiska paradoxer och aforismer.

En gång, då det talats om hans efterapare, vilka blevo legio, skrev han i en Oskarshamnstidning: "Det finns 100 miljoner oförsörjda barn i Indien, men bara en Döderhultare".

Han behövde egendomligt nog kontrast, en bakgrund åt sig själv.

Oförståndigt folk försökte stundom driva med honom, men med mycket dåligt resultat, ty hans filosofi var färdig, ett verkligt system. Och denna filosofi tillämpade han konsekvent i sin s.k. ateljé, som var det enda rum där han vistades, och enligt hörsägnen var den underligaste bostaden i Oskarshamn – för att icke säga i Sverige. Där åt han, där låg han de första åren efter moderns död, där högg han löst på alveden med yxa och kniv. Men limpannan och kaffepannan fingo aldrig tillfälle att frysa om fötterna. Han drack ohyggligt mycket kaffe och sockerdricka, var fullständig nykterist, men gagnade stora mängder opium i form av Roséns bröstdroppar, och bjöd gärna besökande på detta gift. För övrigt snusade han frenetiskt och tycktes smått förakta dem, som icke delade denna hans passion.

Han spelade också gärna handklaver. Blev med tiden rätt obenägen att tala med människor, började magra och tyna av och ytterligare konstatera alltings fåfänglighet samt dog slutligen den 15 mars 1925.

– – –

Jag lovar härmed högtidligt att aldrig hädanefter skriva om någon man, som jag icke sett och umgåtts med. Men min beundran för Döderhultarn är stor och äkta. För mig står han som en konstnär av Guds nåde, en av de få utvalda. Hans minne och hans konst skall leva.

Albert Engström, 1869–1940
Konstnär och författare. Född i Lönneberga. Arbetade 1894–96 i Söndagsnisse och grundade 1897 skämttidningen Strix. Studerade konst hos Carl Larsson, tf Prof på Konstakademien 1925–35. Ledamot av Svenska Akademien 1922.

Referenser:

Ett stort tack till upphovsrättsinnehavarna som ställt text och bilder till förfogande. Tack!
Webbredaktör Magnus Bjurhammar, enigma.se